Om sambolagen

Den nuvarande sambolagstiftningen går tillbaka till 70-talet. Den 1 januari 1974 kom lagen om ogifta sammanboendes gemensamma bostad. Behovet av en mer omfattande reglering var dock stor och den 1 januari 1988 kom lagen om sambors gemensamma hem som mer populärt kom att kallas sambolagen.

Lagen innehöll regler om bodelning av gemensamt bohag och gemensam bostad vid upplösning av samboförhållandet. Endast en begränsad del av sambornas egendom omfattades alltså. Lagen innehöll också regler om i vilka fall en sambo ska kunna ha rätt att överta en bostad som inte ingår i bodelningen.

Mer omfattande lag från och med 2003

Sambolagen gällde bara i de samboförhållanden där en man och en kvinna levde tillsammans. För homosexuella sambor, som inte registrerat partnerskap, gällde istället lag om homosexuella sambor som också trädde ikraft 1 januari 1988. Genom denna lag fick homosexuella sambor samma skydd som heterosexuella par. 

Från och med 1 juli 2003 gäller en ny sambolag. Den nya lagen omfattar såväl heterosexuella som homosexuella sambor. Innehållsmässigt är det dock inte någon större skillnad på den gamla sambolagen från 1988 och den sambolag som infördes 2003.

Sambolagen – skydd för sambor

Huvudsyftet med sambolagstiftningen är att ge den svagare parten ett minimiskydd när samboförhållandet upphör, antingen vid separation eller om den ena parten dör. Utgångspunkten för lagstiftningen är att när man, utan att vara gift, lever tillsammans i ett parförhållande uppstår successivt en sammanflätning av de två sambornas ekonomi.

I detta fanns en vetskap om att sambor mycket sällan skriver avtal sinsemellan. Först vid upplösningen av förhållandet blir samborna ofta medvetna om behovet av att skriva juridiska dokument emellan sig. Huvudanledningen till att sambolagen finns är alltså praktiska och skyddande skäl.