”Alla riktigt stora tankar föds när man går”, skrev den tyska filosofen Friedrich Nietzsche, och han är långt ifrån den enda tänkare som hyllat promenaden för dess kraft att frigöra tankarna. Jean-Jaques Rousseau sa att hans hjärna bara fungerade tillsammans med benen, Søren Kirkegaard skrev att han hade promenerat sig till sina bästa tankar, och Virginia Woolf tog nattliga promenader i Londons parker för att stilla sitt mörka sinne medan August Strindberg startade varje dag med en promenad. Och, som om inte det var nog, har vi Steve Jobs, den mytomspunne grundaren av Apple, som var känd för sina kreativa promenadmöten.

Promenera och bli mer kreativ

För några år sedan bestämde sig några forskare vid Stanford-universitetet i USA att sätta myten om den tankeväckande promenaden på prov. 176 personer deltog i experimentet, där man jämförde kreativiteten hos dem som hade fått promenera i upp till 15 minuter med dem som fick sitta still innan de utförde olika tanketest. För att mäta just kreativt tänkande kunde testen exempelvis bestå av att hitta oväntade användningsområden för olika föremål. Det visade sig att de personer som promenerade (både på löpband och utomhus) presterade 60 procent bättre i kreativitetstesten än de som fick sitta still innan de testades. Forskarnas slutsats var att uppgifter som kräver nya perspektiv eller innovativa tankar kan lösas bättre efter en kort promenad.

Från människans gryning till gryningspromenaden

Vad det är som gör promenaden till en kreativ dunderkur är forskarna ännu inte säkra på, men vad vi vet är att just den upprätta gången är ett av människoartens allra äldsta signum. Att vi började gå uppresta på två ben var det som skilde oss från de andra fyrbenta apvarelserna för nästan 2 miljoner år sedan. När vi flyttade ned från träden tros det ha varit det mer energieffektivt att gå på två ben över de vidsträckta slätterna, samtidigt som två armar kunde frigöras för att bära hem mat och samlade föremål. Och länge var det mest av just praktiska skäl vi vandrade – under miljontals år var det helt enkelt så vi förflyttade oss. Men under 1800-talet började en ny typ av vandrare skönjas: den excentriska flanören som spatserade planlöst, gärna i stadsmiljö, och som kanske målade eller skrev om det hen bevittnade. Den planlösa promenaden, med själva gåendet som enda mål, skulle kunna ses som en protest mot industrialismens ånglok och effektivisering. Men det är också ett tecken på att människan har kommit så långt att vi har tid och råd att promenera.

Tweed och promenad funkar

Flanerar du i Stockholm är chansen stor att stöta på den tweedälskande skribenten och debattören Johan Hakelius, som talar sig varm för promenaden som motpol till det alltmer accelererande samhället:
– Jag har tyvärr nått den beklagansvärda åldern då jag måste springa mycket för att inte bli alltför tjock, men det har jag aldrig tyckt varit roligt. Att promenera är något helt annat, det är en naturlig hastighet att röra sig i vilket jag tror är viktigt nu när vi egentligen förflyttar oss alldeles för snabbt.
Johan Hakelius upplever att hastigheten i promenadens förflyttning gör att man hinner uppfatta omvärlden och få en relation till den sträcka man avverkar.
– När jag fastnar i mitt skrivande kan en promenad lösa upp tankarna och de kan röra sig åt nya håll. Och jag har upptäckt att det kan vara enklare att intervjua känsliga personer medan man promenerar – de blir helt enkelt mindre nervösa än om vi sitter mitt emot varandra. Den sociala promenaden, eller det vandrande samtalet, är något Aristoteles och Platon använde sig av redan under antiken. Och på både skolor och arbetsplatser använder man promenadmöten för att frigöra både tanke och tal.

Möt promenadgänget

Jörgen Widsell, som en gång i tiden startade ZTV och gratistidningen Metro, har sedan drygt tio år tillbaka regelbundet träffat ett gäng gubbar för att promenera tillsammans i Stockholm.
– Frånsett de senaste veckorna har vi samlats varje måndag sedan november 2009 och promenerat, berättar han. I början var vi tre gubbar som vandrade runt Långholmen i Stockholm. Numera är vi 10, 15 stycken som vandrar 3 till 5 kilometer, pratar och avslutar med fika och frågesport. Jörgen Widsells promenadgäng består av bland andra medieprofilerna Anders Gerdin (tidigare chefredaktör för Aftonbladet), Jan Mosander och Sven Melander. Förra året firade de tioårsjubileum genom att ge ut boken Promenera mera, om både nyttan och nöjet med promenader.

Har du något råd till andra som vill komma igång?

– Det är viktigt att man börjar promenera med folk som man har något gemensamt med. Det kan till exempel vara arbetskamrater, övervintrade skolkamrater, föreningsvänner eller dagisfarsor. Det blir en helt annan gemenskap och mer intimare samtal när man inte måste börja med att presentera sig. Sedan när själva kärngänget är på plats är det inga problem att ta med vänners vänner.

Tycker du att promenader hjälper tänkandet?

– Ja, både ben och tankar blir rörligare och jag löser problem med ensampromenader. Fast för mig är det viktigast att röra på mig och starta veckan med en promenad. Som ”läkekonstens fader” Hippokrates konstaterade redan för drygt 2 000 år sedan: ”Om du är på dåligt humör – ta en promenad! Fortfarande är på dåligt humör? Ta en promenad till!”