När det som inte får hända händer

Det första dygnet

Det var räddningstjänst från flera stationer, ambulans och polispatruller på plats. Vid halv fem var branden under kontroll och risken att branden skulle sprida sig till andra fastigheter var över, men eftersläckningsarbetet pågick långt in på torsdagen. Även om de boende drabbades olika – vissa lägenheter var helt utbrända, andra enbart rökskadade – så var alla lägenheter obeboeliga. Totalt 20-25 personer stod utan husrum.

När Ida, som hade byggskadejouren, tog emot larmsamtalet fick hon samtidigt information om att det skulle vara ett möte klockan 10 för hyresvärdar, boende, försäkringsbolag och räddningstjänsten. Två av våra medarbetare på skadeavdelningen, Carola och Linda, åkte därför till jobbet tidigt för att förbereda sig för en lång dag. Allra först tog de reda på vilka lägenheter som var försäkrade hos oss, vilket var fem lägenheter. Det visade sig senare att en av dem totalförstördes i branden och de andra var rökskadade. Carola kontaktade också det saneringsföretag som vi samarbetar med, för att de skulle vara på plats till mötet.

- Om vi vet vilka som är våra försäkringstagare redan när vi kommer dit kan vi ta initiativet och söka upp dem direkt. Många är chockade och en del vet inte själva vilket försäkringsbolag de har, berättar Linda.

Maria Skånöy och Simon Östberg bodde i en av lägenheterna, på nedre plan längst bort från den lägenhet där branden började. Ingen av dem var hemma just den natten, vilket de idag är tacksamma för. Maria fick veta när en granne ringde henne mitt i natten.

- Först fattade jag inte riktigt vad som hände. Jag ville bara åka dit direkt för att se hur stor skadan var, men jag insåg att det inte var någon idé, att det var för sent. Så jag bestämde mig för att vänta till morgonen.

Maria Skånöy och Simon Östberg, boende i Lillsjön

Det blev inte mycket sömn den natten för Maria, eller för Simon som befann sig i Gävle. Vid femtiden kom första nyheten på nätet, och i Facebook-flödet såg de bilder. Bilder som de egentligen inte ville se. Så när Maria åkte hem till Vickervägen för att vara med på mötet var hon beredd på det värsta:

- Ändå var det så himla känslosamt att komma dit. Det sprang runt poliser och brandmän överallt och en förtvivlad granne stod där mitt i alltihopa. Det var hemskt.

Carola och Linda och två skadereglerare till, Martin och Ida, var på plats i god tid innan mötet för att kunna göra en första bedömning av omfattningen och stämma av med räddningstjänsten och saneringsföretaget innan mötet. När mötet började pågick eftersläckningsarbetet och lägenheterna var avspärrade. Alla boende fick information om läget, vad som hänt och vad som händer nu, av räddningstjänsten och Länsförsäkringar Jämtland.

På mötet sökte Linda upp Maria för att ta hand om hennes frågor och ge henne information. Linda berättar att det är en del av hennes roll, att finnas där för kunderna och att vara ett stöd.

- Reaktionerna vi möter är väldigt olika. En del är ledsna, andra förvirrade eller arga. Det känns väldigt viktigt och bra att vara på plats, att kunna möta våra kunder öga mot öga. Vi hjälper dem, vi informerar och bara finns där. Vi står nog för en slags trygghet, säger Linda.

Maria bekräftar att det var skönt och tryggt att vi var där, att hon fick träffa Linda.

- Frågorna snurrar i huvudet när man har förlorat sin trygghet, sitt hem. Det första jag sa till Linda var "Nu är du min trygghet!". Utan försäkringsbolaget står man bara där, jag hade ingen koll på vad vi hade för försäkringar, vad de täckte och inte. Det fanns de som var tvungna att sitta där och prata i telefon med sitt försäkringsbolag, men Linda var där. På riktigt. Hon sa att jag kunde fråga, besöka, ringa och mejla henne hur mycket jag ville. Det var en otrolig trygghet.

Dagarna efter branden

Carola berättar att väderprognosen visade att det skulle komma mycket regn på lördagen, två dagar efter branden. Så på fredag morgon såg hon till att taket på byggnaden täcktes. Det gjorde att vi kunde förhindra omfattande vattenskador, vilket annars skulle ha inneburit en rejäl ökning av kostnaderna för återställa den brandskadade byggnaden.

Maria och Simon och deras hund flyttade hem till Marias pappa i Norderåsen. Men redan på måndagen gick Maria till Länsförsäkringar Jämtland, för att prata med Linda.

- Jag hade kanske inte jättemycket frågor just då, men det var viktigt för mig att träffa Linda.

Därefter följde en lång period med täta kontakter. Maria och Simons saker kunde räddas, men allt var rökskadat. Allt skulle saneras och tvättas.

- Det har fungerat jättebra, det finns hela tiden förståelse och det bara flyter på. Vi har fått snabba besked på alla frågor som dyker upp, räkningar som ska betalas. Vi har haft tät kontakt med Linda under lång tid, berättar Maria.

Läget nu

Återuppbyggnaden av lägenhetslängan på Vickervägen pågår. Carola är med på byggmöten varannan vecka, där fastighetsägare, entreprenörer och föreningen är med.

- Efter en brand räknar vi alltid med minst ett år innan byggnaden är återställd, när det gäller Vickervägen räknade vi från start med 1,5 år. Just nu ser det ut som om alla kan flytta tillbaka under sommaren.

Maria och Simon, som väntar sitt första barn, bor nu tillfälligt i en lägenhet i Östersund. Men de ser fram emot att komma hem till Vickervägen.

- Det är lustigt, vi hade pratat om att köpa hus, att flytta från Vickervägen. Men vi slets därifrån utan att vi fick bestämma själva, så nu vill vi bara hem, säger både Maria och Simon.

Det som har hänt har påverkat Maria och Simon, på olika sätt. De har insett hur många bra människor de har runt omkring sig, som hjälpt dem på olika sätt. Att det som händer andra även kan hända dem. Och trots att de båda alltid har varit försiktiga (de drar alltid ur kontakter och har brandskyddsutrustning hemma), så är de ännu mer noga nu.

- Idag skulle det vara otänkbart för mig att lämna hunden ensam hemma, avslutar Maria.