RICHARD - 2009-11-03 12:03:47
Jag hade en fantastiskt mäktig upplevelse nu i mars. Jag var på road trip i Kalifornien med min bror, vi hade precis tillbringat några dagar i Los Angeles. Bott i Santa Monica, varit ute och vandrat på Venice boardwalk mm. Sista natten tillbringade vi i Hollywood, å sicken natt de blev, ett sånt tempo! Vi var på klubbrunda och fick se de ena häftiga klubben efter den andra. En underbar storstads upplevelse men det är inte detta jag tänkte berätta om! Utan dagen efter så påbörjades färden norr ut igen och denna gången upp längs den östra bergskammen av Sierra Nevada. Vi körde och körde längs denna spikraka väg. De var väldigt plant och hur långt bort vi än sökte men våran blick så var de raka svarta strecket där. Bergskedjan Sierra Nevada blev allt högre och högre och till slut tycktes den nå ända upp i himlen med sina snötäckta toppar. Vid detta laget hade även naturen övergått ifrån någorlunda grönt landskap till i princip öken. Det började skymma och vi beslöt oss att övernatta i nästa stad. Strax där efter föll ögon på en sliten gammal skylt bredvid vägen. "Rustic Motel" stod det. Här får de bli sa vi och körde in. Vi verkade vara de ända gästerna. Vi fick våra nycklar av en äldre dam med snälla ögon. Äntligen kunde vi sträcka på benen och packa ur bilen. Efteråt gick vi ut och såg oss omkring. De var nu denna helt överväldigande känsla fullständigt sköljde över mig. Motellet låg precis vid denna 2000m höga branta vägg. Långt där uppe kunde man skymta toppen. När jag lyssnade så vara allt storstadsbrus helt borta. De var absolute knäpptyst och när jag vred på huvudet bort ifrån berget så låg där i stället detta otroligt fridfulla kala landskap. Kontrasten var så extrem! Igår kväll hade vi festat på Hollywood blvd och nu stod vi här ute i ingenstans och lugnet var så överväldigande. Efteråt satt vi bara på varsin stol utanför motelldörren med en öl i handen. Detta tills det var alldeles bäcksvart ute. Så fridfullt som jag sov den natten hade jag nog aldrig gjort förut! Alla bör uppleva den enorma kontrast som finns i Kalifornien, en makalös delstat.
PATRIK - 2009-10-27 13:30:14
Det mest galna, roliga och definitivt mest härliga jag upplevt under mina 22 levnadsår finns att hitta i de sista fyra av dessa 22 år. Gymnasiet var över, framtiden oviss och fokus låg mer på de festligheter som väntade under sommaren än på vad man skulle göra av sitt liv när det väl skulle bli oundvikligt att ta sig tillbaka in i verkligheten, men början på framtiden låg närmare än vad jag hade vågat tro. Efter ett par intensiva dagar med vänner, festligheter och en massa upptåg stod jag tidigt en måndag morgon i en tre timmar lång kö, fylld med stadens övriga nu fria ungdomar, utanför arbetsförmedlingen och hade väl samma anledning och tankar som många av de andra i denna oändliga kö nämligen inte att komma hit för att man aktivt ville hitta en orsak att binda upp sin nyfunna och dygnslånga fritid till ett heltidsjobb så snart efter befrielsen från plugget utan snarare för att kunna fortsätta med festligheterna hela sommaren med gott samvete att man faktiskt försökt att skaffa sig en sysselsättning. Väl inne hos en handläggare på Arbetsförmedlingen så hände dock något och ens något slappa attityd till kommande sysselsättning i närtid var som bortblåst och ambitionerna från livet i skolan tog genast över varvid jag började sälja in mig själv som en ung, hungrig, ambitiös kille med stora mål om utveckling och karriär som bara väntade på att få komma ut i arbetslivet. Handläggaren lyssnade, antecknade och nickade bakom sitt skrivbord och efter lite kontrollfrågor och frågor om personuppgifter sade kvinnan bakom skrivbordet att dom snart skulle höra av sig för vidare information om hur livet som arbetssökande skulle gå till. Något nedstämd lämnade jag förmedlingen och var sugen på att säga till de stackars ungdomarna som fortfarande köade att det bara var bortkastad tid och att vägen till framgång inte gick via den här kön och arbetsförmedlingen. Tisdag morgon 09.00 (nästan exakt) ringer min mobiltelefon som låg placerad på ett litet bord jämte sängen och enligt normal rutin var det just denna signal som väckte mig oavsett hur mycket klockan hade hunnit bli på dygnet, jag lyfte luren och svarade och tyckte mig känna igen kvinnans röst som presenterade sig och förklarade att hon ringer från arbetsförmedlingen varvid min första tanke var i stil med "hmm, undrar om jag lyckats tappa eller glömma något när jag var där igår" men kvinnan förklarade sig och talade om för mig att ett lokalt bemanningsföretag fattat tycke för min profil och ville träffa mig omgående på en intervju redan samma dag. Med snabba steg drog jag igenom huset som en orkan för att snygga till mig, få mig en bit mat och som hastigast hinna förklara för mamma och pappa att "jag kommer hem senare, ring om det är något" och satte sedan fart in mot centrum. Vid intervjun tog samma säljande av sig själv vid men den här gången satt det inte bara någon och lyssnade och nickade utan som snarare sken upp mer och mer för varje mening som lämnade min mun och redan halvvägs in i intervjun hade bestämt sig för att jag var rätt person för uppgiften som förvisso inte var något märkvärdigt utan enbart ett sommarvikariat på ett lokalt företag där min uppgift skulle finnas på den avdelning där man packar material till kundordrar, det vill säga jag skulle spendera hela min sommar med att packa liten låda i stor låda. När min förståelse för uppgifterna som väntade var fullständig villa jag bara sucka djupt men insåg att det inte fanns något som ursäktade ett "nej tack" till ett jobb oavsett uppgifter. Idag är jag väldigt glad att jag inte suckade djupt och tackade nej då jag nu sitter med ett kordinerande ansvar över tre olika inköpsrelaterade funktioner på samma företag och delar fördelarna med denna kariärr tillsammans med min nu två år gamla dotter och min älskade flickvän som jag träffade just under detta vikariat och som definitivt är den största anledningen till att jag idag är så glad att jag inte tackade nej till vad som inte bara skulle bli startskottet för en bra karriär utan även en början på livslång lycka.
MÅNS - 2009-09-28 17:03:22
På resande fot, som många andra unga så begav jag mig iväg för att backpacka och se världen. Jag reste ensam under 10 månader och besökte många spännande och fantastiska platser, men en upplevelse är väldigt stark. Landet var Laos, jag var lite över 20 år. De senaste veckorna hade jag rest från bergstrakterna i norra Vietnam till magsjuka och misär ute i mekongdeltat i södra Laos. Efter två dagar på en träbrits i långsam kanalbåt så var jag framme i en lite by i nord västra Laos, ganska nära Thailand. Tidigare under resan hade jag mött backpackers som berättat om ett helt fantastiskt äventyr som kallas gibbon experience, efter starka rekommendationer så kände jag att det var ett måste. Väl framme i byn så besökte jag ett litet kontor där de anordnade turen, det var flera dagars väntan för att åka iväg, men jag chansade på att det var värt att vänta. Under min väntan så träffade jag några unga munkar som visade runt mig, fick se hur de levde. Sen bar det av, vad som väntade visste jag inte riktigt. Vi åkta iväg i fyrhjulsdrivna jeepar, resan gick upp i bergstrakterna mot Kina på väldigt leriga och slingriga vägar. Efter flera timmars resa så stannade vi vid några hyddor, där var vi tvungna att passera en flod med bilarna, men dom trodde att vattennivån var för hög. Det blev en del väntan, sen beslöt de sig för att köra ändå, när bilen rullande ner i vattnet så hade vi vattennivån strax under fönstren på bilen, alla höll i sig med spänning. Allt gick bra. Färden fortsatte in i djungeln längs ännu värre väggar, alla flög som vantar i jeepen när den studsade fram över den ojämna vägen. Vi kom så småningom fram till en by där vägen tog slut, där fortsatte färden i ca en timme till fots. På ett par ställen var vi tvungna att passera en flod och fick då bära packningen över huvudet eftersom vattnet var i brösthöjd. När vi kom fram så fick vi en introduktion på hur vi skulle använda utrustningen vi tilldelades, bestående av en klättersele med rullhjul på. Vi skulle nu övernatta två nätter i en koja som var byggd ca 40 meter upp i ett träd som växte på sidan av ett berg. Det enda sättet att ta sig till och från kojan var att åka i linbanor med hjälp av klätterselen. Utsikten från kojan var otrolig, man såg ut över djungeln som spred ut sig i en stor dal nedanför oss. Måltiderna lagades över öppen eld och blev serverade uppe kojan. Toaletten var ett hål i golvet så när man gjorde nummer två kunde så hade det ett fritt fall ner till marken. Det fanns ett linbanesystem i djungeln bestående av 9 linbanor, den längsta var ca 300 meter lång och man for fram ca 100 meter över marken, djungeln bredde ut sig som en matta under fötterna. Där fanns även guider som tog oss med på turer om vi ville, vi letade efter gibbonapor, såg stora spindlar och andra varelser som bor i djungel. Dom hade en björnunge som var halvt tam och ville hälsa på alla, en apa som gärna kom och plockade skit ur håret på oss. När vi vaknade upp på morgonen så låg dalen täckt av dimma och gibbonapornas sång fick alla att bara vara tyst, lyssna och njuta. Det var 3 dagar jag alltid kommer att minnas.
RONAK - 2009-09-01 10:03:15
Jag och min bäste vän var ute, och hon berättade för mig att min mamma hade sagt att jag skulle få mitt barnbidrag från och ner nästa vecka. Jag blev så glad att jag började hoppa runt och var glad. Då ser jag vad jag trode var min mamma, så jag sprang fram och kramade henne, då vände hon sig om, och jag skulle pussa henne på kinden, och då vände hon sig om, jag jag råkade pussa henne på munnen! Gud vad pinsamt! Och det var INTE min mamma heller, hade ingen aning om vem det var. Gud vad jag skämdes, ta mig ALDRIG tillbaka till den gången!!!
SARA - 2009-08-21 21:35:54
I 5 månader under 2005 var jag och backpackade i Sydamerika, och det enda jag egentligen var mån om var att äta på bra ställen. När jag så kom till La Paz i Bolivia gick jag och åt på en restaurang som heter "100% Natural" (lät bra tyckte jag) med några andra backpackers. Jag var den enda som tog sallad med kyckling och det skulle jag inte ha gjort. Jag fick ju självklart salmonella, samtidigt som jag drog på mig den värsta halsfluss jag någonsin haft pga det kalla vädret. Jag blev sängliggande på vandrarhemmet i ett par dagar innan mina vänner tog mig till sjukhuset, med 41graders feber var jag illa därann och mådde pyton. Orken hade gått ifrån mig. Läkarna, de kom fram till att jag behövde en dunderkur av antibiotika om jag ville fortsätta min resa. Så blev det, en sköterska kom och skulle ge mig sprutan, när hon injicerar antibiotikan, får min kropp en sån kraftig reaktion så att jag ger ifrån mig en kaskadspya rakt ut. Den stackas sköterskan hade ingen chans. men det värsta var ändå att jag behövde en till spruta på kvällen... men jag kan ju påpeka att då var de beredda och beväpnade med både plastpåsar och papper... svag som jag var ville jag ändå lämna La Paz med mina kompisar, jag hade ju inte direkt upplevt något positivt där som höll mig kvar, så blev det... jag fick med mig 6 stycken doser med antibiotika (dock svagare sådan), 6 sprutor, 6 kanyler och en en liten flaska sprit för att rengöra med., och så bar det av... via buss åkte jag och mina kompisar till Argentina och bort från mina dåliga minnen av Bolivia. Det var bara det att dessa sprutor skulle ges i rumpan, vardera höger och vänster skinka. så jag spenderade de 6 kommande dagarna med att dra ner brallorna på diverse busstationer, i Buenos Aires och vattenfallen i Iguazu .... jag kan ju bara nämna att det var många som drog på smilbanden samt en och annan som var snabba med kameran...
VICTOR - 2009-08-18 16:02:04
Allting började med ett par kompisar som hade varit på Hultsfredsfestivalen året innan. "Du måste följa med i år! Alla bra band spelar..." lät det. Veckorna gick och antalet sålda biljetter rusade iväg mot rekordnivå. Modet jag hade samlat satt snett i strupen när jag försiktigt smög fram frågan till min mor. Svaret däremot hade jag aldrig trott att jag skulle få höra. "Självklart ska du åka dit med dina vänner! Ni kommer säkert få jätteroligt!". Även om jag inte trodde mina öron så började jag rusa mot närmaste bankomat för att ta ut dom sista kronorna på kontot till biljetten. Ytterligare några veckor senare vaknade jag upp i mitt rum. Jag slängde fram väskan och tryckte ner allt som jag då trodde behövdes under några dagar nere på dom småländska fälten! Plötsligt hör jag att någon tutar utanför lägenheten. "Hej då! Vi ses på söndag!" skriker jag utan förhoppning på något vidare svar , samtidigt som benen börjar att springa mot bilen. Nästa minne jag har från dessa ljuvliga dagar är att pengarna är slut och att det är en kväll kvar innan festivalen slår igen portarna för det här året. När jag återigen går mot scenområdet efter att ha varit vid tältet och ätit tekakor med räkost för den tjugonde gången på två dagar så börjar mörkret att lägga sig över ett stämningsfullt festivalområde som kokar av glädje. En god vän sluter upp vid min sida allt eftersom vi rör oss mot Hawaii-scenen som växer sig större och större för varje steg vi tar. Sen händer det. En ensam gitarrist börjar spela samtidigt som en ljusshow växer fram bakom honom på en av scenerna. Folkmassan blir tätare och tätare och helt plötsligt står jag och min vän där i ett underbart publikhav och lyssnar på något som ingen av oss hört förut. Utan att säga ett ord till varandra stannar vi upp, njuter av musiken och ljusshowen samtidigt som ett leende letar sig fram hos oss båda... En sak lärde vi oss definitivt den där kvällen i Juni 2001: Magiska kvällar planeras inte in. Magiska kvällar köps inte in. Magiska kvällar bara händer...